Man seglade inte i Andens vind utan körde på i egen kraft.
Ledarskapet gillade nog att glänsa lite och visa att man kunde styra, hantera och kontrollera båten.
Båten var inte så stark som den såg ut att vara.
Det fanns ett avstånd mellan ledarskapet och människorna på båten.
Det fanns ett ännu större avstånd mellan båten och människorna på kajerna. Man var i praktiken inte intresserad av att kontakta människorna på bryggorna. Förakt?
Båten var inte i skick för att segla i Andens friska vind.
Båt – församling, samfund, kristenhet.
Det kan nog finnas mer betydelser, men detta är vad jag fått.
Pröva allt och behåll det goda. 1Tess 5:21
Nedskriven aug- sept 2010
/Kristian Andersson
Stavanger
2009-01-08
Kan det bli både väckelse och avfall samtidigt?
Ja enligt Gud kan det bli så!
Jag heter Jan Johansson. Idag är det den 30 dec 2008 kl:13:40.
Vad jag nu vill förmedla är en syn, som kom tillsammans med en massa andra syner under en tid. De andra synerna tänker jag lämna, tills Gud visar att tiden är mogen, och några har jag redan förmedlat dit de ska. Den här, som jag förmedlar nu, den upplever jag är angelägen för hela svenska kristenheten. Gud påminde mig om den här synen för ungefär 7-8 veckor sedan, och då plockade jag fram den igen, och så har jag börjat förmedla den och det gör jag nu.
Synen den är som följer:
Jag fick se en stor stad, kanske Örnsköldsvik, kanske någon annan stad, en vanlig svensk stad. I den staden fokuseras min syn på ett speciellt hus, ett fridfullt hus, ett trevligt hus, och i det huset flyttades fokus ytterligare till ett rum. I det rummet, ett långt rum, utan några vackra saker på väggarna, ganska kalt på väggarna, men ändå ett fridfullt och ljuvligt rum, där var det dukat ett långbord som täckte i princip hela rummet. En dörr fanns in till det rummet, och den dörren befann sig på en av rummets långsidor. Bordet var dukat med en duk, som var mer än vit. Den var skimrande, strålande, utan att vara besvärande - så var den långt mer än vit. På den duken hade man dukat fram allehanda rätter. En del rätter kände jag igen som köttbullar. Andra kunde vara potatismos. Vissa saker kunde vara ”typ” fläskkotletter och vissa saker kunde vara tomater. En lång rad rätter var säkerligen sådana rätter som jag inte känner till, som finns i andra världsdelar, men strålande vackert dukat. Mycket vackrare och läckrare än det värsta julbord vi har sett någon gång. Det fanns också andra helt okända serveringsfat med rätter som jag inte kan beskriva. Jag har helt enkelt inga ord för dem. De var strålande, de var vackra, de rymdes på fatet, de var färgrika och de var, ja obeskrivliga. Bordet var även dekorerat med olika typer av blommor och ljusstakar och varje ljusstake innehöll sju ljus, levande ljus, och alla sju ljus brann. Hur många platser som fanns vid detta bord vet jag inte, men det var långt, långt, långt fler. Man fick intrycket av att rummet i sig var större än själva huset som rummet fanns i, så det stämde inte alls med logik.
Det här bordet var fullsatt av gäster som åt och skrattade och hade trevligt. Vid ena långsidan där satt en person som inte åt just någonting. Han skrattade, Han var glad, Han deltog i allting, Han var varm och barmhärtig och av Hans kraft som uppenbarades så kan jag bara säga att det var Jesus Kristus. Alla andra satt och åt de här rätterna och tog för sig väldigt mycket. De åt förmodligen mer än vad man borde göra. Glädjen var hög i tak och de här okända rätterna, som jag inte kunde beskriva, de hade lite andra egenskaper. En del av de rätterna var säkert gjorda av någonting ur livets träd, där man får läkedom, som jag vet står i Uppenbarelse-boken. Man blev frisk när man åt av den rätten. Andra rätter utrustade folk med olika typer av nådegåvor av alla de slag, liv och kraft och allt möjligt. Vad jag förstår själv av detta bord, så innehöll det egentligen allt som behövs för både en fysiskt fungerande människa och en andligt fungerande människa. Allt fanns på samma bord. Det var som en fest och det höll på länge och ingen tycktes tröttna. Varje gång det började på ta slut i serveringsfaten, med de härliga rätterna, så fylldes det bara på av sig självt. Det tog aldrig slut. Folk åt och åt och åt.
Efter en tid började en gäst att tröttna. Dock var han kvar för att det utbyttes blickar, menande blickar mellan honom och de övriga. Några få tycktes vilja prata med den där Jesus, som satt vid änden på bordet, och var inte så koncentrerade på själva ätandet av de här rätterna, för en del blev väldigt nöjda av att bara få se på Jesus en stund. Efter en tid och mitt i allt festande reste sig Jesus, och det var bara några få som märkte att Han reste på sig. De allra flesta var mer koncentrerade på ätandet av alla dessa rätter. De var mer koncentrerade på samtal de hade med varandra. De var mer koncentrerade på att berätta om sina egna liv och allt vad de innehöll. Så det var inte många som märkte att Jesus reste på sig.
När Jesus märkte att Han inte fick någon större uppmärksamhet, gick Han därifrån utan att dölja sig. Han bara gick till den här dörren som var på långsidan och gick därifrån. De flesta märkte det inte, utom några få, som också reste på sig efter en tid och funderade på vart Han tog vägen, och så följde de med. De såg inte riktigt när de kom ut ur det här rummet var Han var, utan det fanns ett rum bredvid, som de nyfiket drogs till. Det visade sig att i det rummet var det dukat på exakt samma sätt och rummet såg exakt lika ut. Det var dock inte fyllt med gäster till sista plats, men det fanns ganska många gäster där redan. De här som var nyfikna från det första rummet och så småningom såg vart Jesus hade gått, ville vara med där och de fortsatte där. Då sa Jesus åt dem: ”Gå ut och hämta hem alla ni kan! Hämta tiggarna, hämta dem som ligger i rännstenen, hämta dem som är sjuka, hämta dem som är spetälska, hämta dem som luktar för illa, hämta dem som ingen vill ha reda på och fyll detta bord!”, och de gjorde så. Bara efter en kort tid var detta bord helt fullt. Det var samma rätter, samma fest, samma glädje, men i det här rummet så hände någonting annat. Alla åt tills de var mätta, alla vart glada, alla blev friska, helade och upprättade, men Jesus såg alla i detta rum. Här var inte folk så väldigt intresserade av vad rätterna bestod av. Det var inte så många som var intresserade av att berätta om sina egna liv eller sina egna planer, utan alla tittade på Jesus, alla fascinerades av Jesus och det var Han som stod i det självklara centrumet. De fortsatte att äta här också, och det tog aldrig slut på faten, men här var glädjen stor och en stor tacksamhet och vördnad inför Jesus Kristus. Det var det som rådde i detta rum, och här var glädjen stor och himmelriket sänkte sig så småningom ner i detta rum, när taket öppnade på sig och en härlighetstron sänkte sig ner i detta rum.
I det första rummet började det efter en tid att sina av alla läckerheter på faten. När det skedde, började folk att kivas och bråka om resterna som fanns kvar. De svagaste knuffades undan och hamnade under bordet. De starkaste lyckades ta mycket av resterna för att de var starka. En del gjorde det med list, andra krävde, vissa slog, men de starkaste såg till att de fick det mesta av det som fanns kvar på faten. Det var ingen påfyllning på faten, så det blev slut även där, och det visade sig där att de första, som hade blivit utslagna och hamnat under bordet, de lämnade ju detta rum och gick snabbt in i rummet bredvid, där festen kring Kristus var i full gång och de var fullt välkomna. Och när de klev in i det rummet, då utökades automatiskt rummets storlek och platserna, och borden blev automatiskt fler och större, så att det fanns rum för alla som kom från det första rummet. I slutändan vart det bara en liten skara kvar i det första rummet. Nästan alla hade gått till det andra rummet. Den lilla skaran i det första rummet vägrade att röra på sig. De satt där i sin stolthet och bara önskade att det skulle bli som det en gång hade varit. Men det blev det inte.
Tillbaka till det andra rummet där nu Jesus satt; där var glädjen hög i tak och det var både party och fest och allt vad man vill kalla det, men med Jesus i centrum och härlighetens tron närvarande, på ett sätt som…. Ja ord är inte uppfunna för att beskriva det, men härligt det var det.
2008-12-30
Simon Pettersson
För ca. två månader sedan satt jag hemma hos en vän till mig, med flera andra (min bönegrupp), och när det kom till att vi skulle be började mina tankar flyga till väckelse och frälsning för Arvika (min hemstad). Jag satt alltså och bad till Gud nå't i stil med "Herre, varför sänder du inte en väckelse, du ser väll att det behövs?", och direkt fick jag orden "Gå, gå ut!" i mitt huvud. Först fattade jag ingenting, jag trodde att det bara var min hjärna som hitta på nå't, men sedan fattade jag att jag hade inte kommit på det av egen kraft, det var från Gud! Sedan fick jag ett budskap av Herren, och jag måste vara ärlig och säga att jag faktiskt inte kommer ihåg hur jag fick det, jag kan inte komma ihåg när jag fick det av Gud, men jag vet att jag fick det direkt efter orden "Gå, gå ut!" och att det är ifrån Herren.
Det Herren sa till mig var att väckelsen som man har hört talas om som ska komma över Sverige "inte är på väg", den "STÅR UTANFÖR DÖRREN!" Vi måste väcka våra församlingsmedlämmar som ligger och sover, vi måste väcka alla de som inte går med sitt hjärta på mötena, och dörren ska öppnas...
Efter att jag fått detta kom en mycket stor maning till mig på de möten som följde att jag skulle gå upp och säga detta, vilket jag gjorde så gott jag kan, även om jag backade ur en del gånger som jag fick ångra, då maningen inte ville släppa taget om mig. Och på varenda möte som jag var på när jag frambar budskapet hade redan någon predikat eller bett om en väckelse/uppvaknande av församlingen, vilket tyder på att Herren verkar genom fler än mig.
Nu på senare tid har jag funderat på vilken dörr det är vi ska öppna, och jag tror att Herren säger att det är vårt hjärta: Vi ska inte be om väckelse för att vi vill att våra vänner ska hamna i himlen (inte i första hand), vi ska be om väckelse för att våra hjärtan längtar efter Gud, vi ska öppna dörren så att väckelsen först och främst kan komma in i våra hjärtan, SEDAN andras, specíellt våra församlingsmedlemmar, och sedan resten av sverige... Herren började alltid med Israel, och sedan hedningarna, inte tvärt om!
Bed om att väckelsen ska komma, och håll er nära Gud, för jag har även känt att det kommer komma en tid av många falska profeter, på ett sådant sätt att vi inte kan urskilja dem om vi inte tar hjälp från Herren, Gud, jag har sett att den tiden har börjat. Bed om fler arbetare, som Jesus säger i Luk 10:2 - Lägg märke till att i nästa vers säger han SAMMA ord som jag först fick från Herren, bara det att till mig sa han "GÅ, GÅ UT!"... Två gånger ordet "gå"... varför? Vill han understryka ordet "gå", som i att vi verkligen ska gå ut? Vad säger Jesus mer i verserna som följer? Jag tror att det som står där är "huvudämnet" i vad Herren sa till mig den onsdag kvällen, att vi ska gå ut och sprida Guds rike, för se, VÄCKELSEN STÅR UTANFÖR DÖRREN.
/Simon Pettersson
